it's a ventriloquist act

Jag börjar längta hem, men bara lite. Ibland behöver man fly ifrån allt för att komma ihåg vart man är och vart man vill vara. Det tog mig ett besök på skansen, en fika, ett pannkaksparty och en tatuering för mig att förstå det. På fredag traskar jag och Jessika iväg till Smörslottsgatan och kollar in lägenheten, en milstolpe jag alldeles för länge velat kliva över. Tatueringen sitter bra där på handleden, redo att varenda dag påminna mig om att svart är ingen färg det är så man känner sig, och mina brutna vingar kanske inte är det stabilaste sättet att ta sig fram på, men mina insjunkna ögon lär sig att se, varenda dag. Jag lär mig att se, att mitt hjärtas sång är det enda som når in när mörkret lägger sig. Det börjar ljusna, och det gör mig så lycklig.

Imorgon fyller jag i det sista på tatueringen, sen ska jag hem till mina cupcakes Jessika och Erica. Stockholm må vara huvudstaden och lite till, men ingenting är som mitt älskade Göteborg.