Follow @hybrishoran

Det gör inte ont efter tre dar på golvet, det som är skrivet är skrivet och livet är livet.

Vad är det för fel på ett bultande hjärta / Någon har ett facit snälla berätta / Handleden blir en tickande bomb / Molnen blir skära när människor blir kära jag måste bara fråga får jag komma lite nära / Jag har glömt vart jag kommer ifrån jag vet inte vart jag ska det enda jag kan är att livet är som en ask choklad / Persiennerna är nere, världen är randig / Det enda som hörs och det enda som låter är Mcgregor i slutet på Moulin Rouge han skriker och fulgråter / Det sägs att det bara finns vissa berättelser vi minns skynda tala så de hinns med nu kom med nu / Brevbärarn gråter, har glömt min adress jag kan inte andas jag kan inte andas / Jag kan inte andas Är mitt i en strid verkligheten knackar på från lägenheten bredvid / Spara dina tårar till nästa krig älska dig själv med en handfull arsenik / Snart är bara Dylan kvar nu när Johnny Cash dog , Cohen sjunger falskt och Bruce är lite äcklig / Vi dör Längtar/ Vilar / Skyndar på / Längtar ut.


Jag har inga ord, inga ord jag redan planerat att säga. Navid Modiri & Gudarna säger just nu allting jag verkligen inte kan, det värker i magen utav bara tanken. De liksom syr in svenska språket på en canvas och hänger ut dem för världen att se, att det finns mer än ordkrigen, skymfningen, verbala slagen i magen, de slarviga slangen slängda åt höger och åt vänster. Ovanstående bilder kan omöjligt förklara Februari månad på ett värdigt sätt. Jag började med att få besked om kursstart den 11 februari, då lyckade jag spendera månadens första 10 dagar i Gävle där jag hade de mest fina dagarna man kan tänka sig, mitt stackars hjärta gråter ju när jag endast slänger en blick på ett sött djur, och tro mig - där fanns det i överflöd. Jag fick döpa två getter, pussas, kramas, göra pannkakor och gosa i soffan framför Astrid Lindgren-film och springa runt med berusade ben och huvud, och en bröstkorg fylld med värme. 
Jag kan inte släppa den envisa förälskelsen jag klampat rakt in i gällande staden där jag bor. Det är en jädra förbannelse rent ut sagt. Jag har ingenting att hämta här, jag är färdig med den här staden men samtidigt så låst. Det som tänkbart kan hålla mig kvar är nu mina vänner och plugget, men jag behöver rotas upp. Jag vill inte sitta fast i en pappersstad, kall och liksom dödfödd från start. Men pojken kom tillbaka samma vecka och jag mötte honom vid tåget där jag möttes av en bukett röda rosor, så pirrigt i hela magen. Har aldrig firat alla hjärtans dag men nu fick det äntligen bli min tur. 
Hela veckan har vi nog mest gjort ingenting. Ventilerat, dansat fulla på gatan där alla kan ens namn, ätit oförskämt mycket godig och pussats, hälsat på familjen, bakfyllehäng med obligatoriska spyor och Mighty Boosh. 
Ja ni vet, kärlek och sånt.

Nu skall jag hem till min återfunne vän Olivia för sushi och kramar. 
Styrkekram.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0