it's a ventriloquist act

Det är en molande känsla i bröstkorgen. Jag missförstod det till en början och trodde det var ångest. Men det är ju alldeles varmt, lekande, ja nästan lite kittlande. Fick ett samtal igår, och när jag sitter där och lyssnar skakar jag i kroppen, det är som att jag inte längre kan kontrollera min kropp. Emanuela som sitter en bit ifrån ser en vit tunn hinna, som en slöja omfamna mina axlar och hänga över mig. Jag vill brista ut i gråt men jag låter bli, jag vill börja skratta hysterisk men får inte fram ett ljud, kan inte forma mina läppar till minsta lilla vokal eller konsonant. Jag vill bara omfamnas utav känslan och aldrig låta den försvinna ifrån mig.

Hon säger "Han har gått ut i krig för dig nu, och han ger sig inte. Aldrig."

När jag lägger på sitter jag stilla en stund. Jag minns när David viskade "Låt dom inte ta dig." och det gjorde dom. Jag tillät dom. Alla, vem som helst. Jag gav bort bitar utav mig själv, "Hej! Var god älska mig, du får också en plats i mitt hjärta om du vill" och nu skriker varenda cell i min kropp "Lyssna på Davids ord. Låt dom inte ta dig , ty jag älskar dig. Det finns inget mörker som kan besegra mig. Jag kan dra upp folk under marken, och jag älskar just dig. Jag har räknat varje hårstrå på ditt huvud och du är världens ljus och världens salt."
Och med en tro lika stort som ett senapskorn kan man flytta berg. Jag vet ju det.

Jesus, öppna mina ögon. Så jag kan se, vem du är.