Jag vet då inte hur man ber men var det en bön så bad jag för oss.
Hej krabater.
Jag gömmer mig innanför en stor svart tröja jag köpte för några dagar sedan. Bakifrån är den lite längre så man slipper blotta stjärten, men framifrån är den lite kortare vilket förstör hela trosor-och-tröja-grejen såhär på bakiskvisten. Men mina grannar har nog börjat vänja sig. Med det vill jag bara säga att en bild på dagens outfit blir det inte, med tanke på dagens påstridiga baksmälla som generat ursäktar sig i pale white skin och lite smått blåaktiga läppar. Edward Cullen skulle inte ha en chans mot mig i en tävling om vem som mest ser ut som en melodramatisk blek _så_kallad_vampyr_ och dessutom fattas en tand eller har en för mycket i käften (ja, han har tre framtänder, jag fattas en tand i nedre delen utav munhelvetet)
Jag har precis vinkat av Emanuela vid dörren, brottades med allt jag har för att få henne att gå och vägrade ge henne en cigarett för sin hemfärd. Jag har påbörjat ett projekt jag blir bittert påmind av varenda gång jag trampar på golvet, ser mig omkring, duschar och kommer ut och ser helvetet. Handskurat golvet eftersom jag inte köpt några direkt städgrejer ännu. Jag skall snart bege mig mot en butik och inhandla detta.
Förutom? Jag sjunger allt med Laleh högt i lägenheten, sorterar böcker, försöker möblera om när jag ändå flyttar runt möblerna för att avlägsna smuts och bakterier som frodats rejält medan jag medvetet förträngt det där med att städa, vara duktig, laga mat osv. Jobbet? Jag älskar det, tror jag på riktigt är vit på utsidan, svart på insidan. Jag jobbar med mina kollegor som pratar persiska och driver med mig mest hela tiden. Går under namnet "Springpojken" och springer fram och tillbaka längs andra lång och inhandlar saker, lämnar beställningar, vinkar åt gamla farbröder och hjälper tanter med kaffet fram till bordet , har lärt mig stamkundernas stammiskäk och specialpris, pratar länge med den gamla farbrorn som kommer från england och är senil och köper en latte och en cappuccino och går , kommer tillbaka 3-4 gånger på en dag. Stundvis avskyr jag det , men det gör absolut ingenting. Jag gör någonting, jag lever, har ont i kroppen, tar spårvagnen hem. Till ett hem. Mitt hem. Har någonting eget och fint, har någon att prata med varje kväll om jag så vill, har vänner som kommer över i tid och otid, har inte bara en bästa kompis, har så många runtomkring mig som inte vänder kappan efter vinden.
Behöver inte mer. Jag har allt jag vill ha, och finns det mer så lovar jag att skriva upp det på min önskelista.
Jag gömmer mig innanför en stor svart tröja jag köpte för några dagar sedan. Bakifrån är den lite längre så man slipper blotta stjärten, men framifrån är den lite kortare vilket förstör hela trosor-och-tröja-grejen såhär på bakiskvisten. Men mina grannar har nog börjat vänja sig. Med det vill jag bara säga att en bild på dagens outfit blir det inte, med tanke på dagens påstridiga baksmälla som generat ursäktar sig i pale white skin och lite smått blåaktiga läppar. Edward Cullen skulle inte ha en chans mot mig i en tävling om vem som mest ser ut som en melodramatisk blek _så_kallad_vampyr_ och dessutom fattas en tand eller har en för mycket i käften (ja, han har tre framtänder, jag fattas en tand i nedre delen utav munhelvetet)
Jag har precis vinkat av Emanuela vid dörren, brottades med allt jag har för att få henne att gå och vägrade ge henne en cigarett för sin hemfärd. Jag har påbörjat ett projekt jag blir bittert påmind av varenda gång jag trampar på golvet, ser mig omkring, duschar och kommer ut och ser helvetet. Handskurat golvet eftersom jag inte köpt några direkt städgrejer ännu. Jag skall snart bege mig mot en butik och inhandla detta.
Förutom? Jag sjunger allt med Laleh högt i lägenheten, sorterar böcker, försöker möblera om när jag ändå flyttar runt möblerna för att avlägsna smuts och bakterier som frodats rejält medan jag medvetet förträngt det där med att städa, vara duktig, laga mat osv. Jobbet? Jag älskar det, tror jag på riktigt är vit på utsidan, svart på insidan. Jag jobbar med mina kollegor som pratar persiska och driver med mig mest hela tiden. Går under namnet "Springpojken" och springer fram och tillbaka längs andra lång och inhandlar saker, lämnar beställningar, vinkar åt gamla farbröder och hjälper tanter med kaffet fram till bordet , har lärt mig stamkundernas stammiskäk och specialpris, pratar länge med den gamla farbrorn som kommer från england och är senil och köper en latte och en cappuccino och går , kommer tillbaka 3-4 gånger på en dag. Stundvis avskyr jag det , men det gör absolut ingenting. Jag gör någonting, jag lever, har ont i kroppen, tar spårvagnen hem. Till ett hem. Mitt hem. Har någonting eget och fint, har någon att prata med varje kväll om jag så vill, har vänner som kommer över i tid och otid, har inte bara en bästa kompis, har så många runtomkring mig som inte vänder kappan efter vinden.
Behöver inte mer. Jag har allt jag vill ha, och finns det mer så lovar jag att skriva upp det på min önskelista.
Kommentarer
Trackback
