it's a ventriloquist act

"Hur mår du egentligen? Är du arg på mig?"
"Jag mår bra, nej absolut inte"
"Säker att du mår bra?"
"Ja jag är bara lite trött, men det hör ju till vardagen."

Varför gör man ens sådär? Är det inte accepterat längre att säga "Äe fy helsike jag vaknade upp på golvet förut helt nerspydd i galla och kunde inte resa mig, det är ju bra nu men jag är så jävla trött på allt det här"

Jag har så många människor att glömma, jag har så många fotspår att komma ihåg, för att förstå vart jag ska. Det räcker inte med att springa runt och vara berusad på sin favoritgata, att tralla på melodier men inombords känna hur det äter upp en. Det räcker inte att kasta sten mot solen eller klaga vid köksbordet. Jag måste ha någonting, måste känna att det är min tur. Jag kan inte stå bakom och se på hur livet spelar allan med mig när det finns saker jag borde uträtta och känslor jag vill plantera i människor.

Så ett litet statement, inget stort men istället för att vakna nerspydd i galla, eller spy ut skit på världen, låt mig hylla några guldkorn istället. Saker som gör mig sjuhelsikes lycklig.

Tänka på framtiden, få se på och vara med när mina brorsbarn växer upp. Jag vill cykla ner till sjön när våren satt igång ordentligt, åka hem och byta om för lite varmare kläder och spendera kvällen där med ett gediget sällskap. Jag vill se så många sommarkvällar virvla förbi och känna att jag är MED och inte bara tittar på, jag vill känna det kittla rakt igenom ryggen på mig och ut på andra sidan och framåt tills jag inte kan se längre. Jag vill lägga så mycket energi jag bara kan på att vara med de människorna som får mig att må så bra, Jessica och barnen, jag vill dricka många koppar kaffe ute på vischan och känna att jag duger någonting till, att jag kan bidra med någonting. Vill krama många fler, vill plantera någonting i folks hjärtan. Inte för att de ska komma ihåg mig, utan för att de ska komma ihåg sig själva. Jag vill ligga i fosterställning och lyssna på tårdrypande musik med min enda lättsamma men ändå godtrogna vän jag har just nu och få tycka lite synd om sig själv för att orka ta sig upp igen. Jag vill bara leva utan att det ska kännas som en billig amerikansk film om hon och han, det och ondskan, kärleken vinner och korta fula sekundklippningar av en romantisk scen på en cykel i månskenet. Jag vill ha någonting mer, något som inte går att regissera. Vill ha mig och dom, dom jag har valt. Dem och det får vara någon annans film.