it's a ventriloquist act

Har pratat med Robert i någon timme ikväll. Det är skönt att få bekräftat att livet man lever nu är en otrolig kontrast till det man levde för bara några månader sedan. Att jag har rötter, att jag inte behöver sitta i en lägenhet i fel sida stan och inte känna att jag har någonstans att bo, kanske mitt undermedvetna skrek till mig att du håller dig inte över ytan länge till. Jag drunknade, jag kippade efter luften som var medvetet obefintlig. Jag var ett våp, ett mähä. Jag gjorde mig elak och enstörig. Jag flyttade hem till min syster, delvis till Åstol, mycket hos kompisar. Rötterna fanns där men de fick varken näring eller kärlek. Jag flyttade till min nuvarande bostad. Men det blev aldrig riktigt mitt hem till en början. "Jag åker till lägenheten nu" hörde jag mig säga i flera månader. När jag blev lämnad ensam med den här ettan var jag livrädd. Vart är mina rötter? Vart är min klippa? Jag började smått förändra saker i rummet jag stod i, jag började röja undan saker som påminde mig om min rotlösa tillvaro, jag började känna mig som en människa. 

Jag har ett eget hem nu. "Jag åker hem" hör jag mig säga och jag kommer på mig själv att le vid blotta tanken ibland. Jag har ett arbete att gå till , jag har vänner och familj som kontaktar mig, inte längre för att se så jag inte har ruttnat, att jag inte dör inombords. För att kolla hur det är med mig för att de måste det. Utan de hör av sig för att de vill prata med mig, jag är mestadels uppskattad och jag vill ha det så. För jag uppskattar min omgivning mer än någonting annat. Jag andas och jag försöker, jag kämpar mig in i rutiner jag vill behålla. Jag tittar inte bakåt för jag vill inte, jag planerar framåt för jag tänker fortsätta leva fastän det gör ont. Jag ser livet som en process och en utveckling, inte som någonting jag såg det som förut. För det var mörkt och det var kallt och jag kunde inte se vart jag satte fötterna. Stigen är smalare nu, det är brantare sluttningar och värre prövningar. Men det gör ingenting för jag faller inte så igen, jag glömmer inte hur det känns. Jag kommer ihåg det för det var inte längesedan än. Ändå kan jag balansera framåt och jag behöver inte vila mellan varven. För det är en process och inte en plåga.