it's a ventriloquist act

Jag är ledsen, mina vänner. Men det blir inte som i en film. Jag är trött på att ljuga och höra gråt och klagovisor, ha ont i magen för att se allting gå sönder runt omkring mig. Jag har alltid trott att det är mitt fel att folk går sönder runt omkring mig. Snälla förstå hur fina ni är som människor, att ni lever bara någon millisekund på jorden i jämförelse med hur länge jorden existerat, jorden som fått redan fått se så mycket elände sedan begynnelsen. Gör fler misstag och lär , älska livet i sin fulhet. Drick dig inte full i dina egna tårar, dra inga nödlögner för att du vill skydda någon annan. Låt inte ditt trasiga hjärta färga bröstkorgen röd. Det gör så ont att tänka på hur många människor som farit illa. Jag vill inte att min historia skall se ut så, men det gör den. Jag lägger ingen energi på människor som gått härifrån, som vikit av vägen vi gått på. Jag kan inte titta bakåt för ryggsäcken jag bär på är tung, den skaver mot mina axlar och mellan skulderbladen sitter det en kniv som svider när jag vänder mig om i sängen om nätterna. 

Att älska är nästan lika farligt som att hata. Men älska ändå, för det får göra ont, det får svida när du vänder dig om i sängen om nätterna, om dina axlar värker av ditt bagage som sedan skall formas till din historia så betyder att du kan lära andra människor utav dina egna misstag. Det är inte bara storslagna människor som kan rädda trasiga själar. Du kan också, jag kan också. Dina misstag är din framgång, din framgång är inte en film. Du blir historia sen, många bäckar små räddar stora hav.