it's a ventriloquist act

Winnerbäck går alltid hem sena kvällar med rabarberkalas-te som min enda räddning. Har virat in mig i täcket och försöker bota halsont , febern har ju avtagit en aning. Allting går i vågor och i stunder som nu känner jag mig mest beredd på fallet. Jag borde inte känna så men det sitter långt inne och sådana känslor är svåra att skaka av. Jag tänker mycket på framtiden och det är alltid en återkommande skavande känsla som ligger kvar där och pyr fastän jag inte riktigt vet varför. Har bokat upp mig två veckor i Frankrike i sommar, först några dagar i Paris och sedan vidare till Saint jean de fos för 10 underbara dagar i ett mysigt hus med fina och trygga människor. Lite senare i sommar blir det Grekland med samma folk och det känns bra. Jag får lära mig att kalla det framtid, istället för sådant som gör mig orolig. Mest är jag väl lite vaggande genomsyrad utav ekonomi och jobb i allmänhet, allt som detta cirkulerar runt. Vill börja plugga men måste veta vad, jag vet vad jag vill bli, jag vet mina mål och mina drömmar men jag kan inte uppfylla dem ännu. Min tid är inte nu, det låter både melodramatiskt och självömkande men det är verkligen så. Jag vill ge det några veckor tills jag jobbat mig upp på något stadigt att stå på och därifrån kan jag senare skapa en utgångspunkt från där jag vill vara,  där jag vill växa och blomma ut lite. 

Jag låter som en hel jäkla klyscha, jag får jobba bort den biten utan att förlora den där lilla kärleken jag har till allt just nu. Jag försöker visa hur mycket jag uppskattar folk men jag tror jag missuppfattas lite ibland. Skrev ganska nyligen till Robert att jag är så rädd att jag komma låta allting rinna mellan fingrarna på mig. Jag är så helsikes jäkla rädd för att jag kommer se allting sakta bara lämna mig. Jag tror till och med att människan jag är med mest kommer göra det tillslut men vet inte hur jag ska säga det till denne.

Jag är inte säker men jag tror inte riktigt jag klarar ett till försvinnande, ett till "Snälla glöm mig för jag har glömt dig"-scenario. Likt en martyr skapar jag nya vänskapsband även om jag vet att det gör ont, det gör ont för jag vet att jag är en krävande och jobbig individ. Jag behöver mycket och jag försöker ge desto mer. Men återigen dessa missuppfattanden, min egen förvirring och ännu fler problem. Jag kan likna mig själv vid roten utav all irritation och ondska, elände och ilska. Jag vill ge så mycket kärlek att jag ibland blir en liten knut i magen på mig själv, väntar på att domna bort i åtstramning. Jag tänker släppa lite på kraven, och jag tänker jobba mig fram. Jag är min egen hjälte.