it's a ventriloquist act

Det här är ingen poesi, det är ingen dikt och det är inte vackert. Bara en liten flickas bekännelser, eller min läkares väl valda ord "Du är bara en liten flicka av så många som hamnat snett, som en liten sköldpadda på rygg!" Jag orkade inte skratta. En annan läkare sa "Du verkar vara en tjej med bestående psykiska besvär, mycket smärta men förmodligen mer ilska, det ligger och pyr inom dig." En sån där riktig typ i vit rock som ger remisser till psykologer men skjussar iväg starka mediciner åt höger och vänster fastän de inte riktigt vet vad de orskar. Jag svarade strävt att jag mer känner mig som ett regnmoln. Fast mer typ som en somrig regnskur än ett besvärligt åskväder, och några fler tabletter vill jag inte ha, mest vill jag nog bara bli frisk. Så jag knallade iväg som den lilla lort jag är med låga tankar om mig själv, undrade varför självhat existerar och varför annat folk blir sjuka utav sådant. Sådana som jag. 

Det finns så mycket jag undrar över. Som varför mörka gator har smalare trottoarkanter och varför mina öron brusar när det svartnar för ögonen. Något jag älskar är när hörlurarna sluter omkring öronen och andra dimensioner öppnar sig, för vad är det för mening med att lyssna på musik och man inte försvinner iväg med den? Då förblir det ju bara en batteridriven musikspelare som tränger bort oväsen runtomdig, i fullständig meningslöshet. Jag minns så många gånger i somras ute på klipporna när himlen färgades röd och gråsvart, det såg nästan ut som den förblödde, jag kände så många gånger att vi kanske alla trillar dit någon gång. Så jag tänkte på vägen hem tills huvudet förblödde och jag drunknade i mitt sinne en stund. Det var då jag sprang hem och skrev en lapp på väggen:

Jag hatar: Mina fingrar, näsa, lår, mage, armar, öron, rumpa, knän, min oförmåga till precis allt, orklöshet, mitt huvud, klumpighet, stillsamhet, överaktivitet, att prata, att inte prata, att vara manodepressiv, att sova, att vara vaken, att vara sjuk, få hjälp, att känna mig hjälplös, ensamhet, folkmassor .. to be continued.

Jag älskar: vänner, musik, att ta skrotiga bilder, vara impulsiv, familj, att handla, att röra på mig, vara frisk, att pilla någon i håret, skriva, sjunga mig hes.

Hur får man hat-listan att framstå mindre destruktiv och älska-listan sluta låta som en kontaktannons till en ponny-tidning?