it's a ventriloquist act

Jag var så rädd att göra fel att när jag stod i de mastodonta högar av ruiner så grät jag. Grät tills jag vandrade hem med en molande värk i mellangärdet och skrek "Om du inte ville vara med mig varför sa du inte det bara!"

Jag borde ha skrikit från första början "Bli inte min vän, jag kommer bara förstöra dig tills du drar och jag kommer inte förstå någonting" Jag kommer inte ihåg hur du låter, ditt ansikte, kroppshållning. Bara en enda mening kan jag minnas "Du räddade mig Mathilda."

En lögn av många.