it's a ventriloquist act

Det där med att skriva egna rubriker får nog bli min nya grej. Det sista jag skrev i mitt dokument på datorn till boken innan den försvann från hårdisken var en ytterst liten och galet ynklig text om Dave, egentligen. I jämförelse hur stor han var i mina ögon. Den lyder;

"Vi kanske är ofullständiga, men jävlar vad vi kan dansa. Vi dansar på bord, på stolar, på golvet i duschen i sängen . Vad vet vi om imorgon, det som är fastställt intresserar oss inte alls, för vi kan bara dansa. Jag brukar dansa runt runt runt. Du brukar fånga mig när jag faller, aldrig uppmaningar om att snurra lagom. Ibland hoppas jag att jag snurrar tillbaka vår galna värld ner i sig själv igen. Ner på jorden. Vi vågar inte ha fötterna på marken, alla vet att det är enklare att döda en vingskjuten fågel. Jag vill dansa runt barfota så nära jorden jag bara kan, jag vill vara måltavla. Skjut mig om ni kan, jag är inte rädd."

Och jag vet, det må låta förfärligt klyschigt, men det kommer ni aldrig förstå. Jag har svårt att tro att någon någonsin kommer göra det. Ibland måste jag erkänna mig jävligt missförstådd. Jag avskyr det, den svåra rollen folk gärna tar på sig. Jag vet så väl att jag är en tråkig och utmätt människa ibland. Jag börjar allvarligt tro att min stora kärlek tycker jag är avskyvärt ointressant. Tror inte han fattar riktigt allt heller ibland, trots att han är den enda som orkat med mig så intensivt. Känner mig som en martyr, en tickande bomb. Dude, the hell jag bryr mig inte om att jag låter som en liten emotionell tjej på 13 bast med mascara under ögonen, jag satt på en pakethållare idag och kände vinden svalka mitt kallsvettiga ansikte , med det enda målet att ta mig till Erica för att förhoppningsvis förgylla hennes dag. Det lilla kan expandera i sig själv och jag kände så jävla mycket lycka och sorg på samma gång att jag trodde jag skulle dö inatt. En underbar känsla hur konstigt det än låter.

Vi fotograferade naket i den svala sommarnatten, skrattade och jag kan inte minnas senast jag kände mig så neutral. Restrerande fragment av denhär helt ordinära söndagen kan kännas så sjukt avlägset och näst intill obetydligt. Satt på östra sjukhuset med en kompis med lika hög hjärtfrekens som mig, jag hade ett inbördeskrig i både hjärta och själ, men jag bet ihop. Min älskade vän klarade sig finfint tack och lov. Jag satt i Örgryte i olivias nya lägenhet och hade det trevligt, vi handlade mat och jag var nästan inte ens lite rädd. Jag kan lägga huvudet på kudden med gott samvete ett par timmar, Och kanske tillochmed slippa mardrömmar och hjärnspöken. Tänker inte blogga här längre för att jag måste, bara när jag verkligen vill. Kanske då finns det någon sorts tacksamhet hos er, när jag bara skriver om sånt som behövs. Jag vet inte mer än någon annan.