it's a ventriloquist act

En helt vanlig ödesdiger dag i Mathilda Karlsson kobenta liv. Jag är tillbaks på ön, det springer runt ungar överallt, och inte en tyst minut. Men det gör inte så mycket faktiskt, Jennifer var vår hamn-nisse igår, delade ut broschyrer åt griniga båtgäster och som belöning fick hon en stor kulglass! Det händer inte alldeles för mycket just nu, det är delvis skönt men det kliar i benen, jag vill tillbaks till stan. Har en cykel i gisslan på Hisingen, vet ej fan hur jag ska få tillbaks den men det är väl bara att gråta och glömma. Jag ska tatuera mig den 25:e , fick tummen ur och ringde Ed som lät Caja fixa en bra tid åt mig, 25:e klockan tolv, försökte fixa tid den 24e , ville göra en tradition utav det så att säga, men ibland har man inte turen med sig. Bilderna ovan är ännu ett par från Paris med den analoga kameran! Det får en att längta tillbaka något djävulskt. Just nu springer man mellan Åstols Café och Rökeriet, Hamnkontoret, hem och så håller det på så. Snart dags att dra till Cafét igen och fika med Fredrika och Melinda, sen till Rökeriet för att vara social trots att jag är vansinnigt dålig på det nu för tiden. Helgens planer ser lugnt ut, jag tänker inte förtära en endaste droppe alkohol den här månaden hade jag tänkt, får se hur det går. Söndagen överlåter vi till Stefan Busck, tänkte låta honom ta med oss ut på äventyr till båten, be honom köra till Udevalla och stanna förbi Sundsvik, det kliar i hela kroppen i väntan på att få ge Emanuela den största varmaste kram jag kan erhålla, hon om någon. Hon om någon. 

Sängen är skön men jag är oskön, så jag tänkte gå upp och kolla till min majskolv, som står på dagens meny! Kanske också trycka i mig lite amfetaminpreparat så min narkolepsi blir mindre påtaglig, är så trött att jag dregglar, allvarligt. Ska man behöva leva med det här resten utav sitt liv? Pust.