it's a ventriloquist act

Jag lär mig varenda dag. Hela livet är den där klyschiga resa folk pratar om, det är så sant. Jag lär mig att kvantiteten slår ur kvaliteten för att vi människor fungerar just så. Mycket folk, mycket stuff, mycket sprit, mycket liv, fastän man inte behöver särskilt mycket alls. Vet du vart du står så behöver du inte mer, kanske en liten grupp människor utav kvalitet och alkohol är ändå bara ett substitut, det vet vi. Jag har stått vid den punkt att vart jag än vänder mig möter jag ondska och hat, jag har förbrukat substitut på fel sätt och jag har vänt mig till människor som inte egentligen bryr sig eller vill förstå, jag har sökt hjälp hos fel människor. Men de senaste dagarna har jag lärt mig. Lärt mig hur jag vinner över min kroniska narkolepsi. Jag stod upp hela konserten på Timbuktu & Damn och Hoffmaestro, jag inte bara stod utan jag dansade tills benen knappt bar mig. För jag visste, så jävla väl att Jessika och Erica var där och skulle hjälpa mig om jag föll. Vi dansade i toalettkön, vi dansade i publiken, vi dansade över hela konsertområdet. Vi gick hem avslagna men glada, och jag somnade som en sten. Jag har firat min allra bästa vän och försökt ge henne en förtjänlig födelsedag, två dagar i rad. Jag är så rädd för att bli bortglömd. Men jag har lärt mig. Det bråkas och håller på i min familj just nu, jag behövde komma bort därifrån men det förföljer mig giftigt. Jag vill visa er ett kapitel i min bok. 90% utav er kommer inte bry er alls, jag bryr mig inte. Ta det för vad det är, för jag kan inte låtsas att jag är någonting. Jag vill inte låtsas mer.   

"Kapitel 4 _gravstenar_eller_gatstenar_? - Jason_D 

Det pågår ett inbördeskrig, ett inombordskrig. Klaffarna klaffar och vener och artärer gör revolution. Det är en tjock dimma framför ögonen, och ur öronen rinner min gråa hjärnsubstans ut, ner längs halsen. Luftrören drar ihop sig, ögonen rinner och öronen värker. Det kallas fysiskt immunförsvar. Det är jag som brutit ned det, till viss del. Nys inte på mig är du så rar, det kan bli det sista du ser utav mig. Så nys inte bort mig är du gullig, jag vill uppleva mer än så. Jag vill dansa lite till, älska lite mer, krama många fler. Får jag lov att göra det? Jag vill bevara hemligheter, springa barfota som en hippie och nynna en massa mer. Så nys inte på mig du vackra, jag vill dra några fler vita nödlögner, jag vill viska lite till, skrika lite mer, ta en främmande människa i hand och säga "kom igen, du är unik". Jag är inte dödligt sjuk, jag bär inte på någon galen psykotisk sjukdom. Men jag är sjuk och jag vill leva lite till.

Mitt fysiska immunförsvar brottas med huvudet. Jag snyter ut min hjärna i en papperstuss och ner i papperskorgen. Jag hostar blod som hjärtat frentiskt pumpar ut, det bultar så frenetiskt. En underaktiv del i hjärnan försöker hålla mig vaken, men narkolepsin vinner utan medicin. Astman vinner mot lungorna, cigaretterna fräser förnöjt när de vinner över astman. Röken singlar sakta upp mot himlen, flyr ifrån eländet.

Kaffedoften tränger igenom den gamla lukten utav lägenheten, vi har tänt ljus och ställt fram en spartansk frukost. Läser om Edie Sedgwicks fantastiska liv och fascineras, lite vackert. Ljudet utav morotstavar mot tänderna är mer påtagligt än mitt ihärdiga skrivande. byt rad - pling.

Låt mig få slut på kriget nom mig, jag har tagit andras bördor, jag har tagit mina, jag har blivit tvingad sex mot min vilja, tvungen att säga "Det gör ingenting, du är förlåten", med religiösa föräldrar som hävdar att man alltid ska förlåta, alltid lyssna, och alltid förstå. Hjälpa och plåstra om. Vilket gjort att jag gett bort min glöd, horat ut min karaktär och min intuition har runnit ut. 

Egentligen gör det inte så mycket. Jag spelar på det jag har kvar nu. Vänner kanske inte förstår vad som hände, men det har ingen betydelse, allt jag vill är att bara leva lite till. Älska lite till, pussa fler på pannan och ge bort min hand, för ett slag. En tickande mobil bomb, med inombordskrig inom mig, med det enda målet att leva lite extra. Ta sig framåt och sluta begära mer än nödvändigt. För vem kan besegra en galen värld utan att släppa repen som håller uppe sin egen fasad. Vi betraktar på håll för vi inte är redo för vårt eget krig ännu.

Snart kommer vi alla stå på rad och blotta våra ömma huvuden, och kämpa emot galenskapen, med full utrustning. Kropp och själ, kropp och själ. 

Låt mig leva lite till, jag vill inte missa revolutionen. Jag vill vara med.

Mathilda Karlsson 19/8-11"