it's a ventriloquist act

(The Rolling Stones)

Idag har jag inte mycket. Jag har en hand ledig, tillägnat tangentbordet. Den andra handen pryds utav en vit kaffekopp med blåa fiskar på kanten. Dire Straits, Immanu El, Cornelis Vreeswijk, The Doors, Thåström, Bon Iver och många fler hjälper mig att andas någorlunda. Jessika också, som kom och somnade vid fotändan utav sängen. Det är ganska lugnt just nu. Ronja tar djupa lugna andetag mot mitt lår, hennes päls är alldeles mjuk mot min kalla hud. Jag gråter tyst. Jag skulle aldrig tillåtit mig själv att göra det igen, jag sa ju att jag skulle växa upp och sluta skrapa knäna i asfalten. Var det inte jag som bad dig växa upp? Så vad gör jag med mina 160 cm och mina barnsliga klarröda lockar, mina stora naiva ögon och alldeles för stora kläder med ett par ännu barnsligare skor på fötterna. 

Jag är inte välkommen här, jag vill verkligen inte spendera ännu ett dygn på ett krigsfält. Jag försöker frenetiskt att skriva min egen musik men allt låter så kantigt och fel, intet jag lyckas med längre. Jag försöker rita sju kors i taket med blicken men jag har förlorat min glöd. Jag försöker i min förtvivlan att spänna ansiktsmusklerna i en graciös båge, något som åtminstone är ett helhjärtat försök till ett leende. Kan inte ens skriva längre, det sårar mig. Vad har jag gjort för att mitt huvud ska gå sönder så mycket, att jag tappar allt jag någonsin älskat. Jag ska jobba om några timmar. Hade nästan glömt bort hur det var att stå upp tidigt för att samhället tvingar en. Min fascistoide mor är i full färd att laga mat jag med all säkerhet inte kommer sätta tänderna i, inte ens för alla världens pengar eller andra lyckopiller.