Oroa sig inte för cancer och för död, oroa sig inte för all cigarettrök, oroa sig inte för höga skatter, oroa sig inte för bajsbrunt dricksvatten!
(Navid Modiri & Gudarna)
Göteborg, bamsebullar i Haga, Second hand, bussmusik, Rökeriet, Röda stugan, Fest fest fest med dramatik för en hel dokusåpa, klipphäng, röka, dricka, busa. Det låter som en helt vanlig vecka i mitt liv, jag vet. Låt mig ändå försöka få er att förstå att det känns så där vemodigt bra just nu.
Var i Lindome på räkfest, sedan minns jag inget mer men vi fick träffa vår kära Erica åtminstone och det var dagens höjdpunkt.
Filosoferade med fötterna, i sängen med Jessika.
Fick hjälp i hamen utav Jennifer, hon fick all dricks och en stor kulglass, jag är en stolt faster.
Göteborg, bamsebullar i Haga, Second hand, bussmusik, Rökeriet, Röda stugan, Fest fest fest med dramatik för en hel dokusåpa, klipphäng, röka, dricka, busa. Det låter som en helt vanlig vecka i mitt liv, jag vet. Låt mig ändå försöka få er att förstå att det känns så där vemodigt bra just nu.
Var i Lindome på räkfest, sedan minns jag inget mer men vi fick träffa vår kära Erica åtminstone och det var dagens höjdpunkt.
Filosoferade med fötterna, i sängen med Jessika.
Fick hjälp i hamen utav Jennifer, hon fick all dricks och en stor kulglass, jag är en stolt faster.
Sen fick vi lyssna live från hamnen på riktigt bra och mysiga pojkar, inga mindre än min bror och Hampus.
De två andra brorsbarnen var här, och en odräglig bror så pappa fick spader och gick ner och tog en fika för att slippa se eländet bror hade lämnat efter sig, jag och jessika slöt oss och var bittra och snackade skit som riktiga gamlingar.
Vi klottrade på mitt ben, och så åkte vi till Göteborg i full mundering.
Stannade förbi Sundsvik först, dethär är från vår skogspromenad i hopp om att hitta Emanuela.
I Måndags fick vi stockholmsbesök, det första vi gjorde i lägenheten var att bli utlåsta, en svart låssmed pajjade låset för 300 spänn. Fixet var att det inte var vår lägenhet, det var fruktansvärt!
Sista bilden är Robert på sjukhuset för ett par månader sedan, insåg hur mycket jag saknar honom.
Jag försöker alltid få rätsida på mig själv, bli ordentlig Mathilda. Men tänk så är det jag som är rät, och världen sne? Jag vet ju att jag är så vansinnigt kantig och fel, men aldrig skall det bekännas igen. Jag är tillbaks på ruta ett, där jag blir den barmhärtige samariten som springer mellan blanka trötta ögon fyllda med ångest och bakar in en slags tröst som kanske räcker i en halvtimme, sen vidare till nästa par ögon, och nästa, och nästa. Sedan sitter jag där, med alla min sorger och alla andras bördor, som en liten tebjudning sitter vi där och mina egna sorger piskar mig med svarta ångestmoln. Fast det känns så skönt. Att förtränga sina egna problem för ett tag och plantera en längtan i andra människors hjärtan, en funktion jag trodde jag förlorat i min meningslöshet. Kanske är den bara på besök, en stund eller två. Men det gör så ont i mig att jag inte kan tänka på annat än att sopa krossat glas och laga brustna hjärtan, på rullande band.
Tänker avrunda här, med eller utan moral. Jag är så trött på att tänka, ber om ursäkt.
De två andra brorsbarnen var här, och en odräglig bror så pappa fick spader och gick ner och tog en fika för att slippa se eländet bror hade lämnat efter sig, jag och jessika slöt oss och var bittra och snackade skit som riktiga gamlingar.
Vi klottrade på mitt ben, och så åkte vi till Göteborg i full mundering.
Stannade förbi Sundsvik först, dethär är från vår skogspromenad i hopp om att hitta Emanuela.
I Måndags fick vi stockholmsbesök, det första vi gjorde i lägenheten var att bli utlåsta, en svart låssmed pajjade låset för 300 spänn. Fixet var att det inte var vår lägenhet, det var fruktansvärt!
Sista bilden är Robert på sjukhuset för ett par månader sedan, insåg hur mycket jag saknar honom.
Jag försöker alltid få rätsida på mig själv, bli ordentlig Mathilda. Men tänk så är det jag som är rät, och världen sne? Jag vet ju att jag är så vansinnigt kantig och fel, men aldrig skall det bekännas igen. Jag är tillbaks på ruta ett, där jag blir den barmhärtige samariten som springer mellan blanka trötta ögon fyllda med ångest och bakar in en slags tröst som kanske räcker i en halvtimme, sen vidare till nästa par ögon, och nästa, och nästa. Sedan sitter jag där, med alla min sorger och alla andras bördor, som en liten tebjudning sitter vi där och mina egna sorger piskar mig med svarta ångestmoln. Fast det känns så skönt. Att förtränga sina egna problem för ett tag och plantera en längtan i andra människors hjärtan, en funktion jag trodde jag förlorat i min meningslöshet. Kanske är den bara på besök, en stund eller två. Men det gör så ont i mig att jag inte kan tänka på annat än att sopa krossat glas och laga brustna hjärtan, på rullande band.
Tänker avrunda här, med eller utan moral. Jag är så trött på att tänka, ber om ursäkt.
Kommentarer
Trackback
